Den Utlovade Messias´ (as) personlighet lämnade ett djup intryck bland de som kände honom vid den tiden. Både vänner och fiender medgav att han var en sann muslim som efterlevde Qur’anens läror på bästa vis.
Den Utlovade Messias (as) var av medellängd (cirka 175 cm lång) och hade breda axlar. Hans hudfärg var vackert vetebrun, och ansiktet var vackert och lystrande. Hans ögon var stora och mörkfärgade, och hans blick var alltid nedåtriktad och ögonlocken oftast halvt stängda. Han hade oftast ett leende på läpparna, och människor som befann sig i hans omgivning berättar att han avgav en positiv kraft som fick en att glömma alla bekymmer. Inte ens under hård motgång försvann ansiktets lyster och leende. Trots sitt ständiga läs- och skrivarbete behövde han aldrig använda glasögon. Han skinn var mjukt och utan rynkor. Hans intryck var respektingivande, men samtidigt var han mycket ödmjuk. Ibland brukade nyanlända ha svårt att se skillnad mellan honom och hans anhängare, och det hände ofta att de tog fel. Håret var tunt, rakt och lysande och nådde ner till axlarna. Han använde ofta mörk hårfärg och olja. Skägget var fylligt och skinande, och svagt rödfärgat. Hans huvud var stort och avlångt, och han hade en hög panna.
Den Utlovade Messias (as) använde simpla kläder anpassade till säsongen. På huvudet bar han en mössa inlindad i en turban. Nedtill bar han på en skjorta, en väst och en kappa. Även byxorna var mycket simpla. Han använde löst sittande kläder. Ofta var det någon utav hans anhängare som fick möjlighet att ge honom nya kläder, och då var andra ofta snabbt framme med att be om hans gamla. Ibland brukade själv han ge bort sina plagg till folk som ville ta del av deras välsignelse, och fick själv sedan beställa nya. När han gick på promenad hade han alltid med sig en stav.
Den Utlovade Messias (as) åt mycket lite, även om det arbete han utförde var mycket krävande. När han slog sig ner med sina gäster fylldes hans tallrik med lika mycket mat som de andra fick, men efter måltiden verkade det som om hans tallrik lämnats orörd, och hans anhängare var mycket angenäma om att få äta dessa välsignade matrester. Han intog två små måltider om dagen. Han tog små tuggor och tuggade födan långsamt. Folk omkring honom häpnades över hur man kunde överleva på en sådan mager kost.
Den Utlovade Messias (as) hade således inte heller något särskilt tycke för god mat, men han använde hälsosam kost med tanke på hans fysiska hälsa, som var svag. Han led av diabetes och ihållande huvudvärk.
Den Utlovade Messias (as) utförde den största delen av sitt arbete sittandes antingen på golvet eller på en fyrbent bädd. Omkring sig brukade han ha en hög av papper och böcker. Ibland brukade han även skriva gåendes, och placerade då en bläckpotta intill rummets båda väggar. Han brukade samtidigt muntligt repetera de hans skrivit.
Den Utlovade Messias (as) var förtjust i promenader, och han använde även denna tid för att förmana och undervisa sina följeslagare. Både män och kvinnor följde med honom på dessa vandringar.
Den Utlovade Messias (as) spenderade sin tid i bön och i ihågkommelsen av Allah. Han brukade sekludera sig själv under en tid av dagen för att be till Gud. De omkring honom berättar att man hela tiden kunde se hans läppar röra sig, något som tydde på att han ihågkom Gud. De uppenbarelser han mottog nedtecknades omgående, och han brukade även tala om för dem i sin omgivining om vad Gud talat om för honom.
Tusentals människor bad honom både muntligt och skriftligt om att be för dem; vissa om sin andliga framgång, andra om en bättre anställning; vissa om sin hälsa, andra om en avkomma etc. När de såg dessa böner uppfyllas ökade både deras tro på Gud och deras kärlek för den Utlovade Messias (as).
Den Utlovade Messias (as) hyste enorm kärlek för Guds ord (Qur’anen) och profet Muhammed (frid vare med honom), och tolererade aldrig att någon talade emot dem. Det enda som jorde honom upprörd var att någon talade illa om religion, och även det enbart om det gjordes med ont uppsåt. Annars var han alltid redo att reda ut missförstånd rörande islam. Hans böcker är fyllda av lovord för det som han höll allra varmast om hjärtat. Hela hans liv gick ut på att bevisa att läran och kunskapen i Qur’anen saknar motstycke, och att profet Muhammed (frid vare med honom) var den bästa människa som någonsin levt.
Den Utlovade Messias (as) hade en unik karaktär fylld med goda moraliska egenskaper. Han var ytterst medlidsam och barmhärtig. Han var givmild och gästvänlig, och under hans liv besöktes han av tiotusentals gäster. Han var mycket tapper, och lät sig aldrig skrämmas av fiendens hot och komplotter. Han var tålmodig och ståndfast. Han var tillgivande och hade överseende med andra människors misstag. Han var ödmjuk och blygsam. Han levde ett mycket strävsamt liv, och han var fullt hängiven det arbete han anförtrotts av Gud. Ibland kunde han sitta uppe hela natten och skriva, och dagen därpå var han åter redo för att undervisa sina anhängare.
I hans personlighet fanns även ett tycke för humör, även om han aldrig uppehöll sig med löst samtalande. Han hade en enorm dragningskraft, och många anslöt sig till honom bara efter att ha sett hans ansikte.
Den Utlovade Messias (as) hade en enorm självbehärsking, och tolererade personer som svor åt honom mitt framför honom. Han hyste en enorm kärlek för Guds skapelse och sårades djupt av att se dem lida. Han hyste inte hat mot någon – inte ens för sina värsta fiender. Vid behov var han även sträng, men oftast hade hans barmhärtighet överhanden.
Det är svårt att sammanfatta hans personlighet i ord. Vi ska därför titta på några incidenter och några ord ur hans liv som belyser hans unika och enastående personlighet, så att var och en kan göra en självständig bedömning.
Mufti Muhammad Sadiq var namnet på en mycket hängiven anhängare till den Utlovade Messias (as). Han reste senare till Amerika för att sprida Messias´ budskap. Han skriver:
”Jag kan inte säga vad det var som fick mig att godta hans helighets sannhet och vad det var som lockade mig till att sluta trohetseden, annat än att hans välsignade ansikte var sådant att man inte ens kunde tänka sig att det var falskt.”
[Zikre Habib, sidan 6]
Den Utlovade Messias (as) berättade en gång för sin hustru om sin resa till Dalhousi för att närvara vid en rättegång. Under resans gång började det regna kraftigt, och han och hans reskamrat gick av hästvagnen och började gå mot en stuga som var beläget intill vägen. Hans kamrat gick då fram och knackade på dörren för att be om lov att komma in och ta skydd. Husägaren kom ut och nekade dem inträde, och snart började han skrika och svära åt honom. När den Utlovade Messias (as) såg att ett gräl utbrutit steg han fram. Då husägarens ögon mötte hans blick slog han genast ner blicken utan att säga något. Sedan sade han: ”Jag har en ung flicka, och låter därför inga främlingar komma in i hemmet. Men ni får givetvis komma in.” Den Utlovade Messias (as) berättar att han aldrig ens sett mannen förut. Detta är en incident från hans ungdom.
[Seeratul-Mahdi, sidan 6]
En gång kom en man från Mardán till Qadian för behandling hos Maulvi Noruddin, den mest hängivne av den Utlovade Messias’ (as) anhängare och även en utmärkt naturläkare. Han var en bitter opponent till samfundet, och han hade övertalats av sin vän Muhammed Jusuf att besöka Qadian. Han sa att han skulle följa med på villkoret att han inte behövde vistas i kvarteret där den Utlovade Messias (as) bodde. Efter ett par dagar av behandling kände han sig bättre och förberedde sig för återresan. Muhammed Jusuf sa då till honom att han i alla fall borde besöka Qadians moské innan han gav sig av. Detta hade han ingen lust till. Men på Muhammed Jusufs insisterande godtog han till sist förslaget, men sa att detta isåfall skulle ske vid ett tillfälle då Mirza sahib inte var närvarande. Muhammed Jusuf tog således med honom vid ett sådant tillfälle. Men det hände att just när de var inne i moskén så kom den Utlovade Messias (as) in genom sidodörren för ett ärende. När mannen från Mardán såg honom rusade han fram och föll vid hans fötter, och svor sedan trohetseden.
[Siratul Mahdi, sidan 54]
Det hände ofta att nyanlända hade svårt att se skillnad mellan den Utlovade Messias (as) och hans anhängare. Detta berodde på att han, olikt andra personligheter som påstod sig vara andliga ledare på den tiden, inte tyckte om att klä sig på ett utmärkande vis. Han var mycket simpel och brukade sitta nere på golvet tillsammans med sina vänner.
En gång när den Utlovade Messias (as) var och besökte Dera Baba Nanak (ett pilgrimsmål för sikher) i Gurdaspur slog han sig ner tillsammans med sina anhängare under ett träd. Snart började folk från landsbygden som fått höra om hans besök komma för att hälsa på honom. Intill den Utlovade Messias (as) satt maulvi Muhammad Ahsan, som var en mycket ståtlig anhängare. De ankommande trodde först att det var han som var den Utlovade Messias (as) och hälsade därför vördsamt på honom innan de satte sig ner. Efter att detta hänt ett par gånger insåg man att folk misstog sig, och maulvi Muhammad Ahsan fick nu omdirigera de nyanlända och säga att den Utlovade Messias (as) var personen intill honom.
[Siratul Mahdi, sidan 361-361]
Den Utlovade Messias (as) arbetade under mycket enkla förhållanden. Oftast brukade han sitta nere på golvet och skriva. Runtomkring honom fanns betjänter och barn som skrek och hojtade, och sällan fick han lugn och ro. Men detta påverkade inte alls den Utlovade Messias (as). En gång frågade man honom om detta störde honom? Han svarade med ett leende: ”Jag lyssnar inte ens, varför skulle jag då störas?”
En gång hände det att hans son Mahmood (blott fyra år gammal) sprang in i det rum där den Utlovade Messias (as) befann sig. Han var ledsagad av flera kamrater. De lekte ohämmat och ställde till med stort oväsen. Till sist tände Mahmood eld på en hög papper som råkade vara den Utlovade Messias’ (as) anteckningar för en ny bok. Barnen blev mycket uppspelta och klappade händerna av glädje. Den Utlovade Messias (as) reste inte ens blicken och lade därför inte märke till vad som skedde. Till sist slocknade elden och kvar fanns en hög av aska, och även barnen försvann därifrån. En stund senare behövde den Utlovade Messias (as) gå igenom sina färdiga anteckningar för att fortsätta skriva. Han frågade runt i hemmet men fick inget svar. Till sist sa någon att Mahmood hade bränt upp alla anteckningar. Alla blev förskräckta och undrade vad som nu skulle hända. Men den Utlovade Messias (as) log och sade:
”Väl skett! I detta finns säkert en bakomliggande visdom från Gud, och nu önskar Gud förklara något ännu bättre för oss.”
Vid ett annat tillfälle tappade en anhängare bort ett viktigt dokument som den Utlovade Messias (as) anförtrott honom. När han fick veta detta beklagande han att denne person känt så stor oro. Han sade sedan:
”Jag beklagar att man lagt ner så stor kraft och energi i att leta efter det. Jag är övertygad om att Gud kommer att ge oss något bättre än det.”
[Sirat Masih Maud, 23-24]
Ibland brukade den Utlovade Messias (as) sitta inlåst i ett enskilt rum och skriva. Hans son Mahmood brukade då knacka på dörren och säga:
”Pappa, öppna dörren”
Då brukade den Utlovade Messias (as) resa sig upp och öppna låset. Mahmood brukade då springa in och se sig omkring, muttra några ord och sedan snabbt försvinna ut igen. Den Utlovade Messias (as) reste sig då åter för att låsa dörren. Maulvi Abdul Karim brukade ofta se detta inträffa, och berättar att denna företeelse kunde upprepades uppemot tjugo gånger, men aldrig blev den Utlovade Messias (as) upprör eller irriterad.
[Sirat Masih Maud, sidan 35]
Ibland brukade kvinnor från landsbygden komma och knacka på dörren och säga:
”Mirja, öppna dörren.” Ibland frågade dem honom om medicin, och ibland brukade de klaga över besvären därhemma. De kunde ibland stå där i timmar, men den Utlovade Messias (as) bad dem aldrig att sluta. Ibland kunde det ta honom flera timmar att bereda medicin åt dem. En gång anmärkte en anhängare att detta var ett mycket krävande arbete som slösade bort en massa tid. Han svarade då:
”Även detta är ju ett religöst arbete. Dessa människor är behövande, och det finns inget sjukhus i närheten. Jag brukar beställa olika slags brittiska och grekiska mediciner för dem som kommer tillhanda vid behov… Detta är ett en mycket god handling och en troende bör aldrig vara likgiltig eller oengegared av det.”
[Siratul Mahdi, sidan 35-36]
Mirza Bashir ud Din (hans son) berättar att den Utlovade Messias (as) bemötte alla med ett leende, och efter att ha mött honom försvann besökarens alla bekymmer omgående. Varje ahmadi kände att hans sorger försvann då han närvarade i den Utlovade Messias´ (as) sammankomster. Han hade som vana att noggrant lyssna på vad alla människor hade att säga, och svarade dem med största tillgivenhet. Varje person kände att den Utlovade Messias (as) älskade honom mer än alla andra. Ibland brukade ohyfsade män från landsbygden berätta sina fåfänga historier, men den Utlovade Messias (as) avbröt dem aldrig utan satt tyst och lyssnade på dem. Ibland brukade han dröja kvar i moskén efter en bön för att undervisa och fostra sina anhängare. Han samtalade då om alla möjliga slags ämnen. Dessa sammankomster var informella, och alla kände sig fria till att ställa sig upp och ställa vilken fråga som helst. Han gav lugnt och sansat svar på alla möjliga slags frågeställningar. Vissa kunde till och med avbryta honom, men detta påverkade honom inte alls. Han hade som vana att börja sitt tal med en låg röst och ökade den sedan successivt. I rösten fanns även ett inslag av sorg.
[Siratul Mahdi, sidan 227-228]
Det hände en gång under den Utlovade Messias (as) vistelse i Ludhiana att en mullah stod och hetsade folk mot honom, och sade att han var en avfälling som vållade muslimer stor skada, och att den som dödade honom skulle få en stor belöning och inträda i paradiset. Han upprepade dessa ord flera gånger. Till sist reste sig en man med en påle i handen. Han hade blivit mycket upphetsad av mullans tal. Han lämnade samlingen och begav sig sökandes till den Utlovade Messias (as) residens. Utanför fanns inga dörrvakter, utan vem som helst kunde gå in utan att ens behöva fråga. Vid denna tidpunkt satt den Utlovade Messias (as) och höll tal inför en mindre samling. Denna man gick in och ställde sig intill väggen för att invänta ett tillfälle för att gå till angrepp. Den Utlovade Messias (as) lade inte märke till honom utan han fortsatte med sitt anförande. Även denna man började lyssna till vad han hade att säga. Till sist gjorde orden ett sådant intryck på honom att han lade ner sin påle och satte sig ner för att lyssna vidare. Efter talet ställde sig en man upp och sade att han hade förstått vad den Utlovade Messias´ (as) anspråk innebar, och att han var redo att ansluta sig till honom. Då steg denna man fram och sa till den Utlovade Messias (as):
”Jag påverkades av mullans tal och kom hit med avsikt att döda er med denna påle, och således inträda i paradiset likt mullan utlovat. Men jag tyckte mycket om orden i ert tal och stannade till för att lyssna vidare, och efter att ha lyssnat har jag blivit övertygad om att mullans tal var fullt av oberättigat hat och fientlighet, och att ni förvisso är sann, och även som allt ni berättat är sant. Även jag skulle vilja ansluta mig till ert följe.”
Den Utlovade Messias (as) godtog hans vilja.
[Zikre Habib, sidan 14-15]
Den Utlovade messias (as) var högt repekterad av de som fanns i hans omgivning, men han uppträdde aldrig likt en ledare som alltid får sin vilja att gå igenom. Maulvi Abdul Karim Sialkoti berättar att en gång när den Utlovade Messias (as) befann sig i Sialkot för en debatt med de kristna så plågades han en av enorm huvudvärk. Ändå gick han ut till en skara av hängivna anhängare för att träffa dem. En utav dem som hette munshi Abdul Haqq började vördsamt fråga hur han mådde, och anmärkte att han borde använda näringsrik kost med tanke på det enormt ansträngande arbete som han utförde. Den Utlovade Messias (as) svarade lugnt:
”Ja det stämmer, och vi har ibland sagt åt dem (i hemmet). Men kvinnor är så upptagna med sina sysslor att de inte alls bryr sig om något annat.”
Munshi sahib sade då att han isåfåll borde skälla på dem och tillrättavisa dem. Han själv var mycket sträng mot sitt hemfolk, och om det fanns något fel i maten bådade det illa för dem. Maulvi Abdul Karim instämde och sa att den Utlovade Messias (as) borde vara sträng i den här frågan. Den Utlovade Messias (as) såg då mot honom och sade lugnt med ett leende:
”Våra vänner bör avstå från sådant uppträdande.”
[Sirat Masih Maud, sidan 18-19]
Den Utlovade Messias (as) hade ett mycket offentligt liv, men han föredrog ensamhet.Vid ett tillfälle sade han:
”Om Gud hade givit mig rätt att välja om jag önskar enskildhet eller berömmelse, så svär jag vid detta Heliga Väsen (Gud) att jag hade valt enskildhet. Jag har ju dragits ut i allmänheten. Den njutelse jag finner i enskildhet – vem känner till den förutom Gud? Jag har suttit nästan 25 år i enskildhet och har inte önskat ens för ett ögonblick att sitta på tronen i berömmelsens hov. Min natur har alltid ogillat att sitta tillsammans med folk, men jag är tvungen på grund av Härskarens påbud… Att jag sitter ute eller går på promenad och samtalar med människor är för att lyda Guds påbud.”
Detta påbud innebar att Gud givit hom till uppgift att reformera och vägleda människor, och han var mycket hängiven detta arbete. Mufti Muhammed Sadiq var rektorn vid Qadians högskola. Han skrev en gång till den Utlovade Messias (as) att hans helighets sons namn skulle skickas in för lågstadieprovet. I formuläret fanns även en ruta för faderns yrke, och där hade han skrivit ”Profet”. Han frågade den Utlovade Messias (as) angående detta, och han svarade:
”Assalamo aleiukum wa rahmatullah wa barakatuhu
Profet är inget yrke. Skriv att han är företrädare och ledare för Ahmadiyyarörelsen som uppgår till 300,000 medlemmar. Yrket är att reformera folket.
Ghulam Ahmad, må Gud ha överseende med honom”
Mufti Muhammed Sadiq skrev således:
“National Reformation and leadership of Ahmadiyya (300,000 members),” dvs nationell reform och ledarskap av Ahmadiyya (300,000 medlemmar).
Hans arbete dirigerades helt av de uppenbarelser han mottog från Gud. Han hade levt ett ytterst fromt liv och utvalts för detta ämbete. En pensionerad läkare med namnet Muhammad Hussien bodde i Lahore, och den Utlovade Messias (as) brukade ofta rådfråga honom om olika slags medicineringar. En gång sa han skämtsamt till den Utlovade Messias (as): ”Mirza sahib! Lär mig hur man får uppenbarelser.” Han svarade: ”Lär mig läkarkonsten.” Muhammaed Hussien sa då att detta krävde både tid och strävan. Den Utlovade Messias (as) sade då: ”Detsamma gäller uppenbarelser.”
[Zikre Habib, sidan 225]
Han var en hängiven förkämpe av tron även innan han fick sitt kall. En sikh vid namnet Jhanda Singh berättar att han ofta brukade besöka den Utlovade Messias (as) far. En gång sade han till Jhanda Singh att hämta Ghulam Ahmad, eftersom en bekant brittisk ämbetsman hade kommit till provinsen och att hans son säkerligen skulle kunna få anställning hos honom. När Jhanda Singh kom fram till det rum där Ghulam Ahmad (den Utlovade Messias) satt såg han att han var omgiven av staplade böcker och höll på att läsa något. Han framförde faderns budskap, och Ghulam Ahmad svarade: ”Jag har ju redan blivit anställd.” Hans far blev mycket förvånad när han fick höra detta svar. Ghulam Ahmad försäkrade honom en än gång om att han redan funnit en anställning. Fadern sade då: Okej, om du redan blivit anställd så är allt bra.”
[Siratul Mahdi, sidan 42]
Vad den han menade var att han redan påbörjat sin tjänst som islams förespråkare, då han vid denna tid skrev svar på de angrepp som gjordes mot islam.
De skrifter han framställde var av hösta klass, och de som läste dem förvånades av deras profetiska stil. En gång kom en lärd man tillsammans med 12 följeslagare till Qadian för att göra några efterforskningar. Han deltog aldrig några religiösa diskussioner, utan kom enbart för att åskåda. En natt gick han till munshi Zafar Ahmad (en anhängare av den Utlovade Messias) och frågade honom:
”Tala om en sak för mig: Mirza sahibs böcker på arabiska är så utmärkt skrivna att ingen annan förmår att skriva så välartikulerat. Säkerligen tar Mirza sahib hjälp av några lärda för att skriva dem, och detta kan endast ske under natten. Finns det några som är tillsammans med honom under natten som hjälper honom med detta arbete?” Vad han menade var att den Utlovade Messias (as) säkerligen hade anlitat några araber som skrev åt honom, då han inte kunde tro att en man från Punjab kunde skriva så utomordentligt på arabiska.
Munshi Zafar Ahmad svarade att det fanns två personer; ”maulvi” Muhammad Charagh och ”maulvi” Muin ud Din. De brukar sitta uppe med honom under natten och för att hjälpa honom. Den Utlovade Messias (as) satt i rummet intill och lyssnade på samtalet. När han fick höra detta utbrast han i ett skratt som de kunde höra. Denne lärde mannen fick nu sina misstankar bekräftade och lämnade rummet.
Nästa dag kom han åter. Den Utlovade Messias (as) sade då leendes till munshi Zafar Ahmad:
”Nu får du även visa dem dessa lärda män.” Sedan log han åter.
Munshi Zafar Ahmad tillkallade då dessa två personer; Charagh var en okunnig man, skräddare till yrket, och som var den Utlovade Messias´ (as) betjänt, och Muin ud Din var en blind man som brukade massera honom.
När den lärde mannen fick se detta reste han sig upp och gick till marknaden. Han återvände med en tallrik full av sötsaker, och bad den Utlovade Messias (as) godta hans trohetsed. Den Utlovade Messias (as) godtog hans begäran, och sa leendes att han istället skulle ge tallriken till munshi sahib efetrsom det var på grund av honom som han nu funnit sanningen.
[Siratul Mahdi, sidan 720-721]
Den Utlovade Messias (as) övertygelse rörande sitt anspråk var fullkomlig, och han lade ner stor kraft på att förmedla det till de sökande. Han hade en svärbror som hette Muhammad Ismail, och som var väldigt ung vid tiden då anspråket kunggjordes. Muhammad Ismail berättar att han gick i tredje klass vid den tiden. En dag när han gick till skolan talade hans klasskamrater om för honom att Mirza sahib, i vars hem han bodde, hade påstått att Jesus (as) dött och att han själv var messias. Han förnekade detta och svarade: ”Hur kan det vara möjligt, Jesus (as) är ju fortfarande vid liv och ska nedkomma från himlen?” När han kom hem fann han den Utlovade Messias (as) upptagen i något arbete. Han frågade honom: ”Jag har hört att ni gjort anspråk om att vara messias.” Utan att säga ett ord reste han sig upp och hämtade sin nyskrivna bok Fathe Islam (vari han förklarat och argiumenterat för sitt anspråk) och gav den till Muhammed Ismail, och uppmanade honom att läsa den. Detta lämnade ett djupt intryck i honom, och det förvanade honom hur den Utlovade Messias (as) visade så stort intresse i ett barns förfrågan.
(Seeratul-Mahdi, sidan 20-21]
Efter sitt anspråk fanns det naturligtvis många som motsatte sig honom. De ansåg att han det inte var något annat än en affärsidé. Men den Utlovade Messias (as) bemötte även sådana människor med vänlighet. En gång insjuknade hans granne Mirza Nizamud Din svårt. Han tillkallade den Utlovade Messias (as), då han väl kände till denna goda goda egenskap, och han genast kom dit och föreslog en behandling. Denne man var en nära släkting och även en bitter motståndare.
[Siratul Mahdi, sidan 522]
Den Utlovade Messias (as) mottog dagligen brev som var oadresserade och saknade frimärke. Han fick således själv betala för dem. Mir Shafi Ahmad var namnet på personen som mottog hans brev, och en dag hindrades han av en vän från att ta emot dem. Han gick då in till den Utlovade Messias (as) och sa att han hindrats från att ta emot oaddresserade brev, och att om han önskade skulle han springa ner och hämta dem i alla fall. Den Utlovade Messias (as) log och sade:
”Dessa omärkta brev innehåller inget annat än svordomar och de brukar vara oadresserade. Om dessa människor skrivit sin adress så hade vi kunnat förklara för dem, men kanske är det så att de fruktar att vi ska ska göra en anmälan mot dem, fastän vi inte alls avser göra några anmälningar.”
[Siratul Mahdi, sidan 434]
En annan intressant incident är från år 1904, under en lång rättegång mot den Utlovade Messias (as). Han hade anklagats för att ha förolämpat en man vid namn Karam Din, men till sist förkunnades domslutet att dessa ord var på sin plats och att inget brott begåtts. Rättegångarna hölls i staden Gurdaspur, och här hade arierna samlats för en mindre konferens. Efter konferensen, där en anhängare till den Utlovade Messias (as) vid namn Muhammed Ismail Khan närvarade, sade arierna att de skulle samtala om något privat och att de resterande kunde gå. Eftersom Muhammad Ismail Khan var där med en vän dröjde han kvar. Under detta mindre möte närvarade även domaren i rättegången mot den Utlovade Messias (as), och en talare ställde sig upp och sa att man inte borde missa detta tillfälle att sätta dit detta ”jaktbyte” (dvs den Utlovade Messias), eftersom han var en fiende och dessutom även ansvarig för mordet på deras ledare pundit Lekhram (en ogrundad anklagelse). Domaren svarade att han redan planerat att sätta dit inte bara Mirza sahib utan även hans kamrater, och ”skicka dem alla till helvetet”, men att rättsmålet genomfördes på ett så slugt sätt att han ännu inte fått någon möjlighet till detta. Enligt lag hade domaren rätt att anhålla den anklagade och sätta honom i förvar utan att godta bål.
Tillsammans med Muhammad Ismail fanns hans vän Muhammad Hussien (som inte var en medlem i ahmadiyyasamfundet). Han sa att han inte kunde acceptera att en hedervärd muslimsk familj skulle drabbas av ett sådant öde. Han gav två förslag på hur man nu skulle agera; antingen borde man förflytta rättegången till en annan domstol, eller så borde Mirza sahib ursäkta sig och inte närvara vid rättegången genom att skicka in ett läkarcertifikat som antydde om att han inte var frisk nog.
Muhammed Ismail var alldeles förskräckt och gråtfärdig när han talade om allt detta för sina trosfrånder. Genast skickades en delegation till Qadian för att informera den Utlovade Messias (as). Enligt förslaget försökte man då förflytta rättegången till en annan domstol, men denna begäran avslogs. Den Utlovade Messias (as) begav sig då till Gurdaspur för att närvara vid rättegången. När han kom fram gick han lugnt in i sitt residens och lade sig ner för att vila. Han lade sig på rygg med hanflatorna under huvudet. Anhängarna i rummet intill var alldeles förskräckta och undrade vad som nu skulle hända. Den Utlovade Messias (as) tillkallade en anhängare vid namn Muhammed Sarwar Khan så att han kunde berätta detaljerat om vad han upplevt. När denne kom in vände han sig på sidan för att höra. Han berättade allt han fått höra från Muhammad Ismail, och att de funnit honom tårögd den kvällen. Den Utlovade Messias (as) lyssnade lugnt på vad han hade att berätta. När han kom fram till ordet ”jaktbyte” for han plötsligt upp ur sin liggande position. Ögonen lyste till och ansiktet blev alldeles rött. Han sade med en mycket hög röst:
”Är jag hans jakbyte! Jag är inte något jaktbyte utan ett lejon, och även det Guds lejon! Hur skulle han kunna lägga handen på Guds Lejon?”
Han upprepade ordet ”lejon” flera gånger, och anhängarna i rummet intill for in för att se vad som hade hänt. Den Utlovade Messias (as) fortsatte:
”Vad ska jag göra? Jag har erbjudit mig själv inför Gud att jag är redo att bära handbojor för Din tros skull, men Han säger nej och att Han ska skydda mig från vanära och friställa mig.”
Sedan fortsatte den Utlovade Messias att tala om kärlek för Gud. Under talet böjde han sig framåt för att kräkas. En anhängare böjde sig ner för att se vad det var. Den Utlovade Messias (as) frågade: ”Vad är det?”. Han svarade att uppkastningen var blandad med blod. Genast tillkallades en brittisk läkare. Han sade att detta inte bådade gott, då den Utlovade Messias (as) ålder var mycket hög och att detta därför kunde vara mycket farligt. Han frågade honom varför han inte vilade? Den Utlovade Messias (as) anhängare svarade att domaren hade lagt rättegångarna så tätt inpå varandra att de ständigt fick resa mellan Qadian och Gurdaspur för att närvara. Den brittiske läkaren skrev då ett läkarcertifikat som intygade om att den Utlovade Messias (as) inte var frisk nog att närvara vid rättegången, och att han skulle få vila i en månad.
Under denna månad lyckades man med att förflytta rättegången till en annan domstol. Domaren Chandu Lal blev alldeles ursinnig, och han tillkallade den brittiske läkaren för att ställa honom till svars. Han svarade att han utfärdat ett certifikat som helt var på sin plats och att inget tjänstefel begåtts. Senare förlorade Chandu Lal sin post och blev degraderad.
[Siratul Mahdi, sidan 87-88]
Den Utlovade Messias (as) var övertygad om att hans hans anspråk var sant, och att Gud själv skulle se till att han hade framgång. En gång kom en rik man till Qadian från Bombay för att ge den Utlovade Messias (as) en gåva. När han nådde Qadian skickade han bud till den Utlovade Messias (as) om att han hade ont om tid och därför skulle vilja möta honom omgående så att han sedan kunde återvända. En utav den Utlovade Messias´ (as) anhängare framförde detta budskap till honom. Han svarade att han var upptagen med ett arbete anknytet till tron och att de kunde träffas vid middagsbönen. Mannen insisterade och sa att han inte hade så mycket tid på sig. Men den Utlovade Messias (as) gav honom inget svar, och han lämnade därför Qadian. När den Utlovade Messias (as) kom ut för middagsbönen talade man om för honom att en rik man hade kommit på besök och önskade ge 500 rupier (en avsevärd summa på den tiden) i gåva. Den Utlovade Messias (as) sade:
”Vad har vi för intresse av hans pengar? Då han inte har tid, varför skulle vi då ha tid? Om han inte har något intresse för Gud, varför skulle vi ha något intresse för världen?”
[Siratul Mahdi, sidan 368-369]
Den Utlovade Messias (as) brukade enbart godta sådana gåvor från de som uppskattade hans ämbete, eftersom sådana människor hade anslutit sig till honom enligt ett gudomligt löfte han mottagit i anspråkets begynnelse. Han visade en enorm kärlek och tillgivnhet för sina trogna följeslagare.
Maulvi Abdul Karim var namnet på en ytterst trogen anhängare av den Utlovade Messias (as), och han efter en långvarig sjukdom år 1904. Han led av sjukdomen karbunkel, en mycket smärtsam infektion som känneteckas av rodnad. Den Utlovade Messias (as) var mycket sorgsen över hans tillstånd, och kunde inte stå ut med att ens höra hans djupa andetag från rummet intill. Han fick således flyttas till en byggnad intill.
När maulvi Abdul Karim återhämtade sig från sin medvetslöshet brukade han säga till sin fru att bereda hästvagnen för honom så att de kunde åka och besöka den Utlovade Messias (as). Han trodde nämligen att han befann sig utanför Qadian. Ibland brukade han gråtandes fråga varför de inte tog honom till den Utlovade Messias (as), och att han inte sett honom på evigheter. En dag sa han till sin fru att hans tid var kommen och att hon därför skulle gå till den Utlovade Messias (as) och be honom att komma så att han kunde få en sista blick sin mästare. Samtidigt grät han och insisterade att hon skulle göra detta. Hon gick då in till den Utlovade Messias (as) bostad och framförde denna begäran. Den Utlovade Messias (as) sade: Ni kan förstå hur mycket jag önskar besöka maulvi sahib, men saken är den att jag inte har förmår bevittna hann tillstånd.” Då sa den Utlovade Messias (as) hustru sa att om maulvi sahib önskade detta så innerligt så kunde han lika väl besöka honom. Han svarade: ”Okej, jag ska gå dit. Men ni ska se att jag kommer svimma av att se honom i plåga.” Han reste sig då upp och började gå mot rummet där maulvi Abdul Karim befann sig. Maulvi sahibs hustru sprang i förväg för att tala om denna glädjande nyhet för sin make. Men när han hörde detta började han istället beklaga att hon gjort den Utlovade Messias (as) sådant besvär, och sade att han mycket väl kände till varför han aldrig kom på besök. Hon sade då häpet: ”Du sade ju själv att jag skulle göra så.” Men maulvi sahib bad henne att säga till den Utlovade Messias (as) att han inte längre behövde komma. Hon sprang då tillbaka och mötte honom i trappan och talade om för honom att han inte behövde gära besväret att komma på besök.
[Siratul Mahdi, sidan 271]
Mufti Muhammed Sadiq berättar att en gång då han blev väldigt sjuk gick hans mor till den Utlovade Messias (as) och bad honom att be för hennes son. Han svarade:
”Vi ber ständigt för honom. Du förmodar nog att Sadiq är din son, och att han är dig mycket kär. Men jag anser att jag håller honom mer kär an vad du gör.”
[Zikre Habib, sidan 325)
När den Utlovade Messias (as) yngste son Mubarak Ahmad dog blott åtta år gammal uppvisade han exemplariskt tålamod. Det berättas att Mubarak Ahmad hade blivit mycket försvagad av en sjukdom, och att den sista dagen av hans liv var mycket smärtsam. Den Utlovade Messias (as) älskade naturligtvis sin son mycket djupt, och folk var oroliga för hur han skulle känna om han nu skulle dö. Natten innan hade den Utlovade Messiad (as) tillbringat vid sonens sida och givit honom olika slags mediciner. Hans trogne anhängare Maulvi Noruddin kände upprepat på pulsen, och sa att den hade blivit mycket svag. Han bad den Utlovade Messias (as) hämta mysk. Han for genast upp och gick till en kista vari han förvarade mysk. Maulvi Nuruddin upprepade att pulsen blev allt svagare, och den Utlovade Messias (as) skyndade till ytterligare. Maulvi Noruddin sade en tredje gång att nu hade pulsen blivit alldeles försvagad – han visste att den hade stannat helt, men han förmådde inte tala om detta för sin mästare. Den Utlovade Messias (as) förstod vad han menade. Han gick själv fram och kände på pulsen, som nu hade slutat slå. Han utbrast: ”Förvisso tillhör vi Allah, och till Honom ska vi förvisso återvända.” Sedan satte han sig ner för att skriva till sina anhängare och tala om för dem att Guds ord uppfyllts, och att han redan innan informerats om att denne sonen skulle dö i tidig ålder.
Senare vid begravningen slog sig den Utlovade Messias (as) ner vid gravgården i väntan på att graven skulle grävas färdigt. Omkring honom satt hans trogna vänner. Han vände sig då mot Maulvi Noruddin och sade:
”Maulvi sahib! Det är inte ofta människan upplever lyckliga dagar likt dessa… Allah har fastställt sharians lag i sin väg för människans framgång, och även ödemaktens lag. Att uppfylla sharians lag har Gud överlåtit till människan… Men lagen om ödets makt har Han lagt i sina händer, och Han har inte givit människan någon valmöjlighet därom. Så när människan drabbas av ödets makt och sedan utstår detta, och uppträder tålmodit och är nöjd med Guds vilja, så ger Gud henne sådan framgång som hon inte ens kunnat få genom att fasta och be i 40 år. Därför är dagar likt dessa mycket glädjande för en troende.”
[Siratul Mahdi, sidan 161-162]
Dessa ord är fulla utav visdom, och betyder att människan kan uppnå Guds närhet genom att inte enbart följa Hans påbud, utan även genom att utstå allt som hon får genomlida av ödets makt.
Den Utlovade Messias (as) blev oerhört glad om han fick veta att någon framställt en text i trons försvar. Vid upprepade tillfällen brukade han säga:
”Om någon framställer så mycket som ett ord i trons försvar, så har det mer värde än en säck med pårlor och guldmynt.”
”Den som önskar att vi ska älska honom bör göra oss övertygade om att han är kapabel för att tjäna tron.”
Om vänskap brukade han säga:
”Min trossats är att jag tar tillvara på den person som en gång sluter vänskap med mig till den grad att jag inte kan bryta med honom, hur han än är eller vad han än blir. Ja, om han själv bryter gemenskapen så är jag tvungen. Annars är vår trosats att om någon bland våra vänner druckit alkohol och ligger nerfallen i marknaden med en folksamling omkring sig, så kommer utan någon rädsla för den beklagande att lyfta honom upp och föra honom hem.”
[Sirat Masih Maud, sidan 46-48]
Vid ett tillfälle sade han:
”Vi hyser varken hat eller fientlighet mot någon. Vår trosats är godvilja gentemot alla. Om vi skriver något mot arier eller kristna så beror det inte på någon inre fientlighet eller hätskhet, utan vårt tillstånd är då likt en kirurg som river upp ett sår och applicerar myrra. Ett oförståndigt barn anser att detta är min fiende och svär åt honom. Men i kirurgens hjärta finns varken ilska eller sorg, och inte heller förargas han av svordomar. Han fortsätter sitt arbete med ett stillsamt hjärta.”
[Zikre Habib, sidan 143]
Den Utlovade Messias (as) brukade bli väldigt glad när hans anhängare kom på besök, och det sårade honom att de sedan behövde resa tillbaka. Han tycket mycket om de som var frekventa i sina besök. En decembermånad kom mycket få gäster, och han anmärkte:
”Ännu är folk inte medvetna om våra målsättningar (och) vad vi önskar att de ska bli likt. Det mål vi eftersträvar och som Gud skickat oss för kan inte uppfyllas förrens folk kommer hit väldigt ofta och inte känner minsta lilla obehag… den som anser att han genom att stanna här kommer bördas eller att vi kommer belastas bör frukta… vi är övertygade om att även om hela jorden blir vår avkomma, så är det Gud som fullgör våra ärenden och vi belastas inte det minsta.”
[Sirat Masih Maud, sidan 51]
En gång berättade han om den enorma uthållighet som han givits:
”Jag har en sådan självbehärskning, och Gud har gjort mitt inre till en sådan muslim, att om någon står ett helt år framför mig och ger mig de allra värsta förolämpningarna, så är det han själv som till sist kommer att slås av skam och få medge att han inte kunnat få omkull mina fötter.”
[Sirat Masih Maud, sidan 54]
Han brukade ge olika förmaningar till dem som slöt trohetseden med honom, t ex:
”Efter ingång i detta samfund bör man först genomgå en förändring i sitt liv, så att man har en sann tro på Gud som ska vara till hjälp vid varje motgång. Sedan ska man inte se nedlåtande på Hans påbud, utan man bör vörda vartenda påbud och bevisa denna vördnad genom sin handling.”
”Om någon förmodar att han gjort oss en vältjänst efter att ha slutit trohetseden, så bör han komma ihåg att det inte alls är någon vältjänst, utan detta är Guds nåd mot honom att Han låtit honom ta del av detta tillfälle. Alla människor var vid undergångens avgrund; det fanns inga spår kvar av tron, och alla höll på att gå under. Gud bistod dem genom att grunda denna mission. Den som nu avstår från denna fördel är kommer vara berövad. Men den som kommer mot den bör efter full strävan sysselsätta sig med bön. Den som kommer med avsikt att pröva – om någon (anspråkare) är sann eller falsk – förblir alltid berövad. Du kan inte ge ett enda exempel på någon person ända sedan Adams tid som kommit till en profet för att pröva honom och sedan givits tro. Så människan bör gråta inför Gud, och vakna om nätterna och be enträget att Gud ska visa henne sanningen. Tidsepoken är i sig själv ett tecken, och den talar om att den nu finns behov av en reformator.”
”Avstå från tal som stör friden; sprid inte skräck; utstå svordomar med tålamod; motbekämpa inte någon. Var även vänliga och goda mot den som bekämpar er. Uppvisa ett gott exempel i att tala ljuva ord. Lyd varje påbud med ett sannfärdigt hjärta, så att Gud ska bli belåten, och även fienden ska få veta att denna person inte längre är vad han var förr efter trohetseden.”
[Zikre Habib, sidan 236-238]
Den Utlovade Messias (as) brukade under de sista åren av sitt liv säga att:
”Nu har vi fullgjort arbetet med att propagera och författa, och vi bör nu tillbringa våra återstående dagar i bedjan att Gud genom sin särskilda nåd ska upprätta sanningen på jorden och uppfylla syftet med vår ankomst.”
För detta syfte lät den Utlovade Messias (as) bygga ett särskilt rum i sin bostad där han avskilt brukade sitta och be i timmar. Rummets storlek är 1.25 x 1.7 meter och används forfarande för samma syfte.
[Siratul Mahdi, sidan 357]
Den Utlovade Messias (as) förespråkare godhet gentemot hela mänskligheten. Jag avslutar denna uppsats med följande citat:
”Vår grundsats är att man ska vara medmönsklig mot hela skapelsen. Om en person ser att det brinner hos en hinduisk granne och inte reser sig för att släcka elden, så säger jag i sanning att han inte tillhör mig. Om en person bland vpra anhöngare ser att någon dödar en kristen, och han inte hjälper honom att komma undan, så säger jag i all korrekthet att han inte tillhör oss”
[Siraje Munir, r-k volym 12 sidan 28]
